Debatt

Brewhouse 28 januari 2008
Varför säger ingen som det är?

Hej, jag heter Stefan Jarl och är dokumentärfilmare. När Malin (Malin Leissner på Filmepidemin) ringde mig och bad mig hålla den här inledningen, så svarade jag henne att jag just bestämt mig för att börja blogga. Blogga under rubriken: Varför säger ingen som det är?
Det finns alltför många myter, vanföreställningar och schabloner som vandrar runt och som ingen tar itu med.
Men jag är ingen bloggare till naturen, jag har ingen större lust att sitta vid en dator. Jag är hellre ute i verkligheten.
Men nu tänkte jag ta tillfället i akt och tala under rubriken: Varför säger ingen som det är?

1.
"Idag finns ett ökande intresse för dokumentärfilm. Den har blivit populär. Det är Michael Moores förtjänst att folk går på bio och ser dokumentärer. Publiken bryr sig inte längre om ifall det är en dokumentär eller spelfilm de ser. Folk struntar i vilken genre filmen är gjord i. Dokumentärfilmerna går, tack vare Michael Moore, för utsålda hus."
Denna bild möter man numera överallt, men är den verkligen sann?
Nej, det är den inte. Inte alls. Den är inte ens sann för Moores egna filmer...

Hans senaste film "Sicko" har i Sverige bara setts av knappt 25.000 åskådare. Inte mycket bättre var det med hans debut 1990, "Roger and me". Däremellan har han gjort ett par filmer som dragit stor publik, Ingen tvekan om det, "Columbine" och "Fahrenheit". Den senare hade 145.000 åskådare. Det är från dessa två filmer intrycket kommer att dokumentärfilmen befinner sig i en guldålder.

Det är tveklöst så att Michael Moore, med sin humor och sina priser i Cannes, betytt mycket för den journalistiska dokumentärfilmen. Men det har också att göra med att Michael Moore är ett marknadsföringsgeni. Man kan avundas den lanseringsapparat han dirigerar.

Men nu är det så att dokumentärfilmen som genre har haft föga glädje av Moores framgångar. Det är inte så att hans filmer skapat större intresse för dokumentären i sig. Publiken går inte på bio mer nu än innan för att se en dokumentär.

För 35 år sedan startade jag, tillsammans med några andra, Folkets Bio. Under dessa år har nästan all dokumentärfilm, som gjorts i det här landet, gått upp på Folkets Bios biografer. Jag påstår t o m att Folkets Bio varit en förutsättning för dokumentärens distribution över huvud taget i det här landet. Dessvärre når dessa dokumentärer en mycket begränsad publik. Merparten av filmerna ses av runt 2000 besökare. Många ses av bara några hundra. En och annan per säsong blir en framgång och då rör det sig om 15.000-20.000 besökare. En enda dokumentär, "Att vara och att ha", har för några år sedan haft fler åskådare.

Dokumentären lever alltså inte i Michael Moore-land. Moores framgångar har gett bilden av att dokumentären framgångsrikt erövrat "Den Vita Duken." Men det är tyvärr falskt. Dokumentärfilmen har fortfarande en mycket liten publik i det här landet.

Arne Sucksdorff fick 1953 vara med om en publiksuccé med sin film "Det stora äventyret", (som sedan såldes till 48 länder) och jag själv också med "Ett anständigt liv" 1979 (som sågs av 1 miljon i Sverige och Norge sammanlagt) - men våra filmer är tyvärr undantag.

Michael Moores publikframgångar har dessvärre inte heller ändrat attityden till dokumentären som uttrycksform. När Lukas Moodysson och jag för några år sedan gjorde "Terrorister, en film om dom dömda" (om kravallerna här i Göteborg), så ringde vi till Bonnierägda SF och frågade om SF kunde visa vår film.

SF är som bekant nästan ett monopol och vi ville komma ut på deras biografer för att nå så många som möjligt. Vi skickade upp filmen och sen hörde vi inget mer.

Till slut fick vi tag på ansvarig direktör, som förklarade orsaken till att ingen hört av sig med orden: "Det här är ju ingen film. Det är ju en dokumentär."

2.
På grund av den hät vanföreställningen, att dokumentärfilm går bra på bio, tror man allmänt att det finns gott om pengar till dokumentärfilm.

Allt fler söker sig till dokumentärfilmen. Dokumentären är en omistlig del av vår kultur, ja t o m en förutsättning för det demokratiska samtalet. Därför stöds den också rejält med produktionskapital från Svenska Filminstitutet och Sveriges Television.

Så brukar det heta i alla officiella sammanhang. Men är det verkligen sant? Nej, tyvärr. Även detta är lögn.
Vill man göra en dokumentärfilm så har man i huvudsak två vägar att gå. Man kan gå till konsulenten för dokumentärfilm på Svenska Filminstitutet, eller till Sveriges Television.

Konsulenten på Filminstitutet heter Tove Torbjörnsson och är den bästa konsulent som någonsin arbetat på Filmhuset. Erfaren, klok, intelligent, känslig, öppen och initiativrik och själv filmare. Kort sagt en stor tillgång. Enda problemet är att hon har ytterst begränsade medel att producera för. Att det är så, är ett politiskt beslut. Hon har en struntsumma, som hon förvaltar fantastiskt väl. Men beloppet är i sin litenhet en kränkning av denna begåvade konsulents kapacitet!

Spelfilmen däremot har man bestämt sig för att satsa rejält på. Spelfilmen har till sitt förfogande 10 gånger större produktionskapital än dokumentärfilmen, förvaltat av två synnerligen medelmåttiga konsulenter.

De ansvariga makthavarna har alltså bestämt att spelfilmen är 10 gånger viktigare än dokumentärfilmen. Summan är ett uttryck för den ringaktning dokumentärfilmen utsätts för. Man kan visserligen också söka pengar till en dokumentärfilm från de två konsulenterna för spelfilm. Och vad är resultatet? En av konsulenterna har satsat 1 miljon och den andre drygt 2 miljoner på dokumentärfilmer. Detta kan sättas i relation till Filminstitutets nya policy, där en produktionsbudget på en spelfilm bör vara rejäl och ligga på runt 30 miljoner kronor.

Vi kan alltså konstatera att det inte alls är så som de officiella fraserna skanderar, att det är viktigt med dokumentärfilm, att den måste stödjas, underhållas och utvecklas. Sanningen är den, att man från kulturpolitiskt håll skiter i dokumentärfilmen!

Visst det finns också regionala pengar, som här i Film i Väst t ex - men då talar vi tusenlappar.

Ja, men TV då! TV tar väl sitt ansvar! TV behöver ju verkligen dokumentärer för att ta sitt Public Service-uppdrag på allvar! Och då gör man väl det då?!
Nej, tyvärr!
Jag måste på nytt säga som det är, och jag kan här citera ett yttrande från chefen för produktionen av dokumentärer på SVT, Ingmar Persson. Det lyder såhär:

SVT skall inte producera eller visa sådana dokumentärer som man kan lära sig något av. Sådana filmer ska Kunskapskanalen visa och den kanalen betalar inte upphovsmännen något, eftersom den bara har 80.000 tittare. Ha, ha, ha.

Detta är en replik directly from the horse's mouth, nyligen avlyssnad. Jag tar den igen: SVT ska inte producera eller visa sådana dokumentärer som man kan lära sig något av. Sådana filmer ska Kunskapskanalen, med sina 80.000 tittare, visa.

SVT sviker alltså medvetet sitt Public Service-uppdrag och litar på att man kan försvara sig med att man ändå har en kanal där dokumentärer, inköpta för en billig penning från olika delar av världen, visas.

TV4, som ägs av Bonnier, kan vi lämna därhän eftersom man definierat dokumentärfilm som reportage om dödligt feta människor, dvärgar, anorektiker, halta och lytta, sammanvuxna tvillingar eller andra handikapp som svenska folket antas vara hysteriskt intresserade av.

De få dokumentärer som ändå visas har tillkommit genom den nya videotekniken med billiga videokameror, som gjort att TV kan lägga ut allt mindre summor på allt fler filmer där upphovsmännen oavlönade arbetar med sina små filmer för den stora glädjen att eventuellt få sin film visad i TV. Sent, sent en kväll.

Det produceras dokumentärer på video under eländiga förhållanden, med budgetar som inte tillåter vare sig löner, ljudläggning eller ljussättning. Och TV har upptäckt att detta går an. Publiken upptäcker inte bristen på genomfört hantverk och kräver inte heller genomarbetade produktioner.

Anledningen till detta är att när dessa filmer visas så sover redan publiken. Det svenska folket har gått och lagt sig. Man visar dessa dokumentärer klockan 22:30 eller senare. Då har flertalet av publiken redan stängt av sina apparater - det finns det statistik som visar! Detta öde drabbar även framstående regissörer som Eric M Nilsson, vars filmer sällan slutar före midnatt. Ytterst få är då vakna.

En publik måste förses med nya utmaningar, underhållas och uppfostras med nya dokumentärer, som spränger gamla gränser och synsätt. Annars dör dokumentärfilmen som genre ut. Eller hänvisas, som nu, till internets olika sajter, där vi inte gemensamt, tillsammans med en publik, kan dela upplevelsen.

3.
Varför är det såhär? Varför säger ingen hur det egentligen är? Jo, det beror på att det inte är "fint" att göra dokumentärfilm. Spelfilmen har prestige. Dokumentärfilmen är sekunda vara. Dokumentärfilm gör man möjligen i väntan på att få göra sin första spelfilm. På filmskolorna får man börja med att göra dokumentärfilm som "övning", det är ju gud bevars så lätt att göra dokumentärfilm, för att sedan avancera till den "riktiga" filmen, spelfilmen. I dagens läge finns inte ens på Dramatiska Institutet någon utbildning där man kan utbilda sig till dokumentärfilmare.

När en dokumentärfilm har premiär, är det inte ens säkert att den recenseras. När vår film "Terrorister" hade premiär, togs den inte upp av TV4:s recensent och när vi frågade varför fick vi beskedet att "Vi recenserar av princip inte filmer om stenkastare." Nehej?

Dokumentärfilmen har en undanskymd plats i historieböckerna. Dokumentärfilmen räknas som filmens trasproletär. Kanske är det så att vi är så överinformerade att vi inte orkar med mer verklighet. Vi söker avkoppling, flykt, anti-verklighet, fiktion.

Men hur går det med ett samhälle som inte längre orkar se?
Dokumentärfilmen har hamnat i rännstenen. Och vad mig beträffar är det helt okej. Jag hävdar till och med att dess plats är just där: i fabrikerna, på ålderdomshemmen, vid fronten, i sjukhuskorridorerna, hemma hos de utslagna och uträknade, hos de arbetslösa och hungriga, i de mörka prången och kvartarna, på parkbänkarna och i fängelserna, hos de förtrampade och förtryckta, hos de misshandlade och orättvist belönade, hos de osedda och ohörda, hos dem som ingen röst har, kort sagt: i rännstenen.

Detta är dokumentärfilmens historiska uppdrag och dess öde. En sådan film får finna sig i att inte räknas i de "finare" salongerna. Trots att "verkligheten alltid överträffar dikten".

4.
Nu ska jag säga vad en dokumentärfilmare egentligen är.

En dokumentärfilmare bevakar inte sådant som "händer", nyheter á la tsunamin eller stormen Gudrun. En dokumentärfilmare beter sig inte heller som en nyhetsfilmare, behöver inte "täcka en situation". Dokumentärfilmaren har redan sin historia. Han eller hon berättar de historier som inte berättas förut, gräver där ingen annan grävt. Dokumentärfilm handlar om fördjupning. Dokumentärfilmaren stannar kvar när alla andra åkt sin väg.

Dokumentären har något spelfilmen inte har: tid. och det är mer värdefullt än något annat. Dokumentärfilmaren tror på att den historia han eller hon har att berätta är värd att berättas och att det finns någon därute som är beredd att ta emot den. Dokumentärfilmaren vet att det inte finns någon publik som går och väntar på hans nästa film, däremot när du kommer med din historia kommer du att få höra:

"Varför görs det inte mer sådana här filmer?"

Tack för mig.

Stefan Jarl
Dokumentärfilmare